Det är en prövande period just nu, men jag försöker upprätthålla en slags vardag med rutiner (förutom dem kring barnen och sambon) för min egen del. Jag går upp tidigt, kollar jobb, söker de som är intressanta, kollar upp olika möjligheter att ställa ut och få ut min konst…bara det är en konst i dessa tider, hehe. Sedan försöker jag måla lite varje dag, långa eller korta stunder…ibland blir det hela dagar, om jag har flyt. Annars går jag promenader och läser mycket. Detta mår jag bra av men jag saknar den sociala kontakten med andra konstnärer och vänner. Jag vill ju gärna hitta vägar för min konst att spridas ännu lite mer och hitta nya konstnärer att samarbeta med…men det går lite långsamt framåt just nu…det är ju en mer försiktig och avvaktande tid just nu jag vet, jag är lite ivrig. Men jag får trots allt måla och skapa och jag får även mycket beröm och lite möjligheter att visa min konst, sälja lite, och det är jag väldigt tacksam för.
Min iver att få komma vidare med konstnärskapet är ju att jag märker att livet går så fort, dagarna susar förbi, det kan vara lite frustrerande, jag vill ju så mycket. Än mer tydligt blir det ju dessutom när jag påminns om livets förgänglighet. Det har redan gått tre år sedan jag miste den bästa vän jag någonsin haft, som var som min syster (fast vi inte är det biologiskt). Den äkta och starka vänskapen är det en ynnest att jag fått uppleva och det är jag evigt tacksam för. Det är bara att den stora tomheten som uppstår efteråt, nu när hon inte finns längre, den är väldigt svår att hantera stundtals. Det blev obehagligt tyst, tomt och ensamt, jag tappade fotfästet lite grann, i och med hennes bortgång. Det är svårt att hitta någon ersättare för den speciella vänskapen vi hade, den är så sällsynt. Sedan är det andra nära och kära som påminner oss alla om att livet måste levas nu och inte sen, för det kan ändras så snabbt. Det är tungt just nu på många fronter. Men livet är så, det är jag medveten om, allt har en början och ett slut. Men för det måste man våga komma nära och skapa band. Ensamhet kan absolut vara bra ibland, men inte inte konstant. Våga leva, våga älska och knyta vänskapsband, det är väldigt viktigt.
Nog filosoferat om livet, men det blir väl lite så i dessa tider. Vad gäller konsten, den släpper jag aldrig, då kan jag lika gärna “lägga ner” helt, så får vi se hur det blir med den kommande utställningen i december (11-13) på Juste Gallery på Södermalm i Stockholm. Galleriet gav ok att genomföra utställningen, men vi konstnärer ( jag och två andra medutställare) vill avvakta lite, p g a de nya restriktionerna. Men jag håller dig uppdaterad om det både här och på alla mina social medier profiler.
Men du vet att om du vill och är intresserad av någon tavla eller kuddfodral eller dyl, får du mer än gärna höra av dig. Det är alltid möjligt att boka en egen privat visning/ett besök. Maila på ceciliaciscar@gmail.com eller skicka ett sms på 070-7346838 eller kontakta mig via mina andra sociala medier.
Ta hand om dig!🧡
Må gott/CC
English translation bellow (Google translate)
It's a trying time right now, but I try to maintain a kind of everyday life with routines
(besides those around the children and my partner) for my own part. I get up early, check
jobs, look for those that are interesting, check out different opportunities to exhibit and
get my art out… only it is an art in these times, hehe. Then I try to paint a little every day, long or short moments… sometimes it becomes whole days, if I have flowed. Otherwise I go for walks and read a lot. I feel good about this, but I miss the social contact with other artists and friends. I would like to find ways for my art to spread even more and find new artists to collaborate with… but it is progressing a bit slowly right now… it is a more careful and waiting time right now I know, I am a bit eager. But I still get to paint and create and I also get a lot of praise and a few opportunities to show my art, sell a little, and I am very grateful for that.
My eagerness to get on with the art is that I notice that life goes by so fast, the days rush
by, it can be a little frustrating, I want so much. It also becomes even clearer when I am
reminded of the transience of life. It's already been three years since I lost the best friend
I ever had, who was like my sister (though we are not biologically). The genuine and strong
friendship is a favor that I have experienced and I am eternally grateful for that. It's just
that the great emptiness that arises afterwards, now that she no longer exists, is very
difficult to deal with at times. It became uncomfortably quiet, empty and lonely, I lost my
footing a little, with her passing. It's hard to find a replacement for the special friendship
we had, it's so rare. Life must be lived now, because it can change so quickly. Dare to live,
dare to love and make friends, it is very important.
As for the art, we will see what happens with the upcoming exhibition in December (11-13)
at Juste Gallery on Södermalm in Stockholm. The gallery gave ok to carry out the exhibition,
but we artists (two other co-exhibitors) want to wait a bit, due to the new restrictions.
But I will keep you updated on it both here and on all my social media profiles.Take care! 🧡/CC
Yours truly i min lilla ateljé.
Jag hittade ingen bra plats att sätta upp min fina affisch och de fina vykorten på, så det fick bli under min plastmatta/plastskydd så länge🙃😊
Ingen titel, ännu, 50 x 70 cm i olja.
Entagled, 30 x 40 cm i olja.
Mitt senaste alster, Blue eyes 30 x 40 cm i olja.
Jag tände ett ljus för min bästa väninna den 1 november. Det är tre år sedan hon dog. Hon fattas mig oerhört mycket.
