Hela mitt liv har jag haft drömmen klar för mig, sett framför mig hur det skulle kunna vara. Exakt. En ateljé, var exakt spelade egentligen ingen roll, men i värmen var målet. Jag, i ett mindre samhälle i ett hus och en vespa för att att ta mig fram. En hund och kanske en man. Vänner som kommer på besök nu och då, i övrigt en ganska lugn och stilla tillvaro. Sedan barndomen satt jag iallafall på mitt rum (närde drömmen) ritade, tecknade och testade färger. Hur långt kan jag gå, rent tekniskt och med hjälp av fantasi. Ansikten var tidigt mitt fokus, människor av olika slag har alltid fascinerat mig. I skolan var bild ett av ämnen jag fick beröm i och där jag blev sedd och uppmuntrad. Längre fram var det på konstskolor i Stockholm. De såg min talang, jag fick testa och utmanas. Vara med likasinnade. Sedan kom andra studier på andra skolor, starten på jobbkarusellen för att få in pengar, kunna flytta ihop med kärleken, skaffade barn o s v. Men drömmen den fanns där, tiden och orken att måla infann sig inte lika ofta då. Men, en dag, om det var för sju år sedan kanske, då jag för första gången inte arbetade heltid, bestämde mig. Nu, ska jag börja i små steg. Få hjälp att ordna en hemsida, hitta konstnärssidor på nätet där min konst kan visas upp. Men viktigast av allt, nästan, hitta ett nätverk. Ett nätverk av konstnärer, gallerier att ställa ut på, få tips och råd i allt som hade med konsten att göra. Det började hända saker, jag fick börja ställa ut både i Sverige och utomlands. Flera hittade min konst. Jag berörde fler, det var nästa magiskt. Jag blev så glad och rörd själv. Måleriet är trots allt ett jobb som kräver mycket fokus och tid.
Nu måste drömmen ta ett steg till, jag kan inte lura mig själv längre. Visst, man måste göra rätt för sig, man måste få in ett visst regelbundet pengaflöde, men man måste (iallafall jag) göra det som är rätt för mig själv också...i den mån det går.
Därför vill jag nu starta eget med min konst, kanske även hålla i konstkurser i framtiden. Men det gäller också nu att hitta ett jobb, som är så flexibelt, att jag kan få loss tid/dag/dagar till min konstnärliga verksamhet. Det är lite svårare dock, men jag hoppas inte att det är helt omöjligt...
Vi har ett liv vi har en chans, och jag vill inte längre kompromissa med min tid och med mina drömmar lika mycket längre. Allt för länge har jag av någon slags pliktankar och feghet/bekvämlighet, hållit fast vid arbeten där jag inte mått bra, känt mig instängd och fel. Passade aldrig riktigt in, gjorde bra i från mig men mådde inte bra. Det är en sådan skillnad när jag sätter mig och målar eller ska ha en utställning, jag blommar upp och får energin och glädjen tillbaka. Jag är i ett sammanhang där jag passar in och har koll, vet att jag kan och att jag duger. Det gör jag inte riktigt på jobbet/jobben jag haft. Alltid känt en ensamhet och lite utanförskap. Att mitt egentliga fokus ligger någon annan stans.
Nu ska jag lägga fokuset rätt, på mig själv, min hälsa och min konst.
Förra året blev det även då, många utställningar av och tavlor sålda. Många fina möten och mycket uppmuntran. I år har jag redan hunnit skapa några nya alster, några kan ni se i Vällingby i mars (samlingsutställning) och i Mannaminne i maj (soloutställning). Sedan kommer några andra också...men det berättar jag om längre fram. Titta under fliken "Exhibitions" för mer information fram över.
Apropå fokus och titta framåt, så kan man inte låta bli ändå att titta lite bakåt. Få perspektiv och se vad man faktiskt åstadkommit också. Som t ex när jag städade och rensade ut ytterligare hemma idag, blev jag sittande med mina gamla alster. Allt från några sparade teckningar från förskolan, tonåren och olika konstskoleuppgifter. Spännande att se vad som är lika och vad jag har utvecklat. Får se om jag hittar några tidiga tavlor också...de finns någonstans...i den nya ordningen i förrådet...hehe.
Ta hand om er och må gott! CC
Ambra, 30 x 40 cm i olja.
Tilda, 30 x 40 cm i olja.
Anouk, 30 x 40 cm i olja.
2017 många utställningar. Så tacksam och så roligt!
Hittade denna bild på Instagram och "secret2success". Jag känner mig som mandarinklyftan, i många sammanhang. Vill inte ha det så längre.
Det är spännande att titta på gamla alster, allt från förskoleteckningar (jo, jag var nästa så blond då, haha) till loggor gjorda på en konstskola.